blackeyedblonde

Jag kan inte sova. Jag måste skriva av mig lite..

Det finns många saker i mitt liv som jag vill göra innan jag skaffar barn, man och hus. En av det är att ta studenten, ta körkort, flytta hemifrån, helst skaffa mig en bra utbildning och jobbat ett tag. Allt det "vanliga" som de flesta vill göra innan de binder sig fast. Men jag vill också uppleva något mer. Jag vill se världen, jag vill skaffa mig livserfarenheter och speciellt att klara mig helt på egen hand. För hur självständig blir man egentligen om man bor hemma med mamma och pappa och sen direkt flyttar ihop med en kille? Visst, man kan vara mogen och självständig även fast att man bor hemma. Jag lagar mycket av min mat själv, städar mitt badrum, min hall och mitt rum själv, jag tvättar även mina kläder, min bil osv. Men man har ändå mamma och pappa som har "ansvaret". Och sen när man flyttar ihop med någon så är man två om detta ansvar om räkningar osv. Jag vill klara mig själv, för att visa både mig och alla andra som tvivlar att jag kan. Jag tycker att det är en viktig livserfarenhet. Det är en av anledningarna till att jag vill åka till usa ett år, jag vill växa och stå HELT på egna ben. Jag vill inte ha en pojkvän, för jag vill inte vara beroende av en person och ha känslan att jag inte klarar mig utan honom. Jag vill också se och uppleva en annan kultur, se de hemskheter som finns i världen. I Indien hängde sig gatubarn i armarna på mig, de sprang efter än och skrek, kvinnor tryckte om deras bara några veckor gamla bebisar i ansiktet på en för att visa tomheten i bebisen blick. Det är en av det värsta jag någonsin varit med om och jag vet att jag måste tillbaka och göra min insats till världen. För jag kan inte skaffa egna barn och ett skönt familjeliv och känna mig nöjd med det innan jag har gjort en insats för världen. Så att jag känner att jag förtjänar att leva ett bra liv. Det är många milstolpar som man ska passera i livet och imorgon är det en av dessa. I augusti är det dags för nästa, för då åker jag. Då lämnar jag allt som är välkänt, alldagligt, tryggt och det jag kallar hem. Jag lämnar de människor som följt mitt varje steg i livet sen dag ett, bara för ett år. Men det känns som att jag lämnar dem föralltid. För när jag kommer hem, då kommer jag inte behöva dem på samma sätt länge. Jag kommer vara vuxen och självständig. Jag kommer lämna vänner, vissa kommer jag ha kvar och vissa kommer försvinna. Det är smällar man får ta. Vissa kommer att ha förändras och jag kommer att förändras så att man helt enkelt kanske inte passar ihop längre. Jag vet iaf att den som fortfarande är svårast att lämna, så är det han, du.  För att du är den enda som jag inte kan hitta någon ny av, för nya vänner finner man alltid. Men du är en unik vän. Jag är nervös, men jag är så redo att gå ut i vuxenlivet. Jag är redo för allt det har att ge mig, det är dax nu. Nu är det äntligen min tur!

---