Våra blickar möts genom glaset.

Jag är nära att nicka till hälsning. Den blonda flickan är ju så bekant. Förstås: jag har läst hennes blogg, sett alla bilder, hört henne sjunga på niornas kabaré på YouTube. Men det är första gången jag ser hennes ansikte i verkligheten.

Tio veckor tidigare satt vi här båda två, i samma byggnad men i en annan sal. Då gömde hon sig under en ljusgul filt medan hon häktades för anstiftan till mord. Nu sitter hon på andra sidan en glasruta, grå kofta, långt, blekt hår med mörka rötter.

Hon gömmer sig inte längre. Det behövs inte. Rätten beslutar efter bara några minuter att hela rättegången ska hållas bakom stängda dörrar. Journalister och vänner ombeds lämna salen.

Vi kommer närmare sanningen på det här sättet, säger rättens ordförande.

Jag undrar vilken sanning han talar om. Bara två personer vet vad som verkligen hände i skogen bakom hoppbacken i Enskede, natten till den sjunde juni i år: Therese Johansson Rojo och pojken som dödade henne. Hennes version kommer vi aldrig att få höra. Hans har jag redan läst i förhören, sett honom spela upp i polisens rekonstruktionsfilm. Jag har läst sms:en där hans flickvän uppmanar honom att döda Therese.

Och frågan kvarstår: hur kunde det gå så långt, över alla gränser, bortom all logik och rimlighet?

Nu sitter de här, bara meter ifrån oss. Svaren inom räckhåll. Men man ber oss gå.

När rättens ordförande meddelar att rättegången kommer att ske bakom lyckta dörrar blundar flickan. Kniper ihop ögonen och sväljer hårt. Sedan andas hon ut.

Jag förstår hennes lättnad.

I stunden är den självklar. Men sedan?

Rättegången hade kunnat bli en chans att förklara sig, försvara sig. Ångra sig. Inte bara inför rätten. Utan också för alla som sörjer, alla som hatar.

Det är nog ingen inblandad som vill att den massmediala uppmärksamheten ska bli större än vad den redan varit, säger flickans advokat i en intervju.

Men det han missar är detta: vi är inte fienden.

Hos medierna finns en hänsyn, en respekt för de inblandades integritet och säkerhet, i bästa fall en vilja att försöka förstå. Nu har man i stället lämnat över tolkningsföreträdet, spridandet av den offentliga sanningen, åt skvallret, spekulationerna och skitsnacket på internet. Där finns alla de rasande, förtvivlade, de som hotar och hatar. I deras ögon är logiken enkel: den som är oskyldig, den som intet har att dölja, skulle ha valt att öppna dörrarna. Inte låsa dem.

Vi kommer närmare sanningen på det här sättet? Kanske.

Frågan är vad sanningen är värd när ingen hör den.

Jag lämnar salen sist av alla. Innan dörren slår igen söker jag flickans blick, en sista gång.

Hon blundar.

Nu är det mitten av augusti och verkligheten har hunnit i kapp.

Flickan på scenen sitter häktad, åtalad för anstiftan till mord. Natten till den sjunde juni ströp hennes pojkvän femtonåriga Therese Johansson Rojo till döds under en fest.

Pojkvännen har erkänt dråp. Flickan erkänner att hon sa åt honom att döda. Men hon lovar att hon inte menade det. Ett spel, bara.

Nedanför videoklippet hotas flickan till livet. Ord så vidriga att de omöjligt kan återges i tryck, skälvande av förakt, förtvivlan, hat.

Mordet på Therese Johansson Rojo har kallats unikt.

Svartsjukedramer ungdomar emellan slutar i tårar och gräl. Inte i oåterkalleliga tragedier.

Fallet är unikt också på andra sätt. Den mängd starka känslor dådet framkallat saknar helt motstycke i modern tid.

I tusentals bloggar, minnesfilmer och kommentarer uttrycker människor som inte kände Therese sin bottenlösa sorg över hennes öde.

Lika många skriver om det rasande hat de känner. Om de fasansfulla straff de önskar de två åtalade sextonåringarna.

Kanske är det inte så konstigt. Therese är inget ansiktslöst offer. Hon finns kvar på nätet, skrattande och smärtsamt levande. En potentiell syster, dotter, vän.

På nätet finns också de misstänkta mördarna.

Helst hade vi nog bara sluppit se. Föreställt oss dem som monster, djävlar. Förkastat tanken på att också de kunnat vara våra syskon, vänner, barn.

Men han som dödade ler och hon som bad honom sjunger och vi har två val. Att blunda, värja oss, gömma oss bakom hatet. Eller att försöka förstå.

Kanske är det för mycket begärt.

Det är märkligt. Den ökade vetskapen borde leda till ökad förståelse. Borde den inte?

Men i stället bara sotsvart hat.

Jag ser den skakiga mobilfilmen igen. En fem och en halv minut lång skärva frusen tid, fångad bara dagar före katastrofen.

På onsdag inleds rättegången.

Om ett par veckor kan flickan i filmklippet vara dömd för anstiftan till mord, ett brott bara fem personer dömts för de senaste tjugo åren.

Men allt kan också vara över då. Hon kan vara friad.

Fri. Utsläppt.

Till vad?

I tidningen läser jag om engelska brottslingar som får nya identiteter när de släpps ut ur fängelset.

Nya namn, personnummer, till och med utseenden. Som skydd.

Vi är inte där än. Svensk press är mer återhållsam med att lämna ut namn och bild på dömda eller misstänkta brottslingar.

Men pressen har inte längre ensam bestämmanderätt på vem som ska hängas ut.

För den som har en dator och en internetuppkoppling finns de åtalades namn och bilder bara några klick bort.

Precis som jag funnit flickans sång på YouTube. Hon har kommit till refrängen nu.

Hon sjunger om att förlora allt. 

Jag kan fortfarande inte förstå. Jag kan inte smälta och jag kan inte acceptera.

Jag vägrar att inse det faktum att det var din mening att det här skulle hända.

Oändliga tårar som runnit större delen av sommarn täcker än en gång min kind.

Och jag har äntligen, äntligen, bestämt mig för vad jag tycker, för hur jag känner och för vad jag tänker jäntemot dig, honom och stackars oskyldiga Therese.

En bön riktad mot dig, sen får det räcka.