blackeyedblonde

Var går egentligen gränsen? När räcker inte kärleken till längre? Även fast att man älskar en människa, hur mycket kan man tåla för att vara denna nära? Blir man förblindad av sina känslor för att se hur det egentligen ligger till? Bara för att man älskar så behöver det inte betyda att det är bra, att det någonsin kommer fungera i längden. Eller? Bara för att man är född att älska en person, betyder det att man måste förblindat respektera denna, och ta den skit som den ger än? Är ett, fem eller femton år av lycka och kärlek värt den smärtan som man känner efter att man blivit lämnad? Är det värt att bli emotionell vrak för att vara en lycklig flickvän/vän en tid? Jag försöker, i alla mina förhållanden (vän, flickvän osv), att aldrig bli beroende av någon. Jag försöker att aldrig släppa in någon till den gräns att jag skulle bli ledsen om de lämnade mig. För jag tror inte på föralltid längre.

Det skrämmer mig att jag har träffat någon som jag ser en framtid med. När jag kommer på mig själv med att inkludera honom i mina drömmar och framtidsplaner. Men du är den första jag någonsin träffat som jag litar på till hundra, den första någonsin som jag skulle kunna luta mig lite på. Den första som jag skulle kunna låta hjälpa mig.

Föralltid med någon som gör än lycklig skulle vara för bra för att vara sant, overkligt.
Snälla, motbevisa mig. Visa mig att föralltid är möjligt.