Jag står med ena foten utanför

Jag hatar PMS. Det är det värsta jag vet. Jag blir fan knäpp varje gång jag får det. Tänker bara massa deppiga tankar och ibland kan jag bli helt däckad en hel dag. Och det har jag varit idag. Har i stort sett bara legat i soffan idag och gjort abolut ingenting förutom att tänka. Vrida och vända, ut och in, på tankarna som egentligen är så självklara.
Fy vad jag hatar att vara den jag måste vara för att skydda mig själv. Vart tog tjejen som alltid trodde det bästa om folk vägen? Tjejen som kunde släppa in en person efter bara en kort tid. Hon som kunde lita på sina vänner, ge människor en andra chans och älska på ett riktigt sätt. Jag saknar henne.

-
"Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0