blackeyedblonde

Någonstans mellan dagisfröken, barnflicka, kassörska, flickvän, dotter och vän så tappade jag bort mig själv.

Hela den här hösten har varit kaos, och det bara fortsätter. Det har aldrig varit mina problem, utan det har hänt mina nära och kära tunga saker. Vilket självklart har gjort att jag har funnits där för dem, lagt hela min energi och fritid att hjälpa dem genom deras problem. På ett sätt eller ett annat. Missförstå mig rätt, jag vill hjälpa mina vänner, jag vill finnas där för dem och göra allt i min makt för att de ska bli lyckliga. Men ibland blir det för tungt, att få bära sådan tyngd på mina axlar.

Men vem hjälper mig upp? Vem är min stöttesspelare?

Folk i min närhet är vana vid att jag inte ber om någon hjälp, gråter eller visar någon svaghet. Jag är inte den som bråkar med mina syskon och föräldrar utan jag är den som tyst tittar på. Men betyder verkligen det att jag blir mindre berörd av det än någon annan? Bara för att jag inte skyltar för hela världen när det hänt mig något, betyder det att jag inte behöver hjälp? Bara för att jag aldrig gråter, betyder det att jag alltid mår bra eller stark nog att inte bli berörd? Somliga har lätt att visa sina känslor, berätta för alla ens vänner hur det ligger till, skylta med ens "svagheter". Min svaghet är inte att jag klarar av mina problem själv, för det gör jag. Helt utan någon som helst hjälp. Min svaghet är att jag inte låter någon hjälpa mig, jag kan inte släppa in någon långt nog att förstå vad det verkligen handlar om. Jag blir tyst, avisande.