A moment of weakness

Jag längtar tillbaka till den tiden då jag kunde skriva sanningen i min blogg. Då jag kunde skriva exakt vad jag vill, hur jag känner, namn på alla personer osv. Jag hatar det. Jag vill våga. Men jag vill inte provocera någon eller bli missförstådd.

Jag vet att endel av er som läser, vet vem jag är och känner mig personligen. Jag vet att några av er TROR att ni vet vem jag är och ni TROR även en jävla massa om mig och mitt liv. Sen vet jag även att många av er missförstår, bildar uppfattningar av saker och ting. Det är tråkigt tycker jag, att ni dömmer mig.

Jag försöker att inte dömma, speciellt att dömma ett förhållande mellan två personer. För det kan ingen annan förstå. Aldrig någonsin kan någon förstå det två personer har.


Men det är inte bara det som hindrar mig från att skriva sanningen just nu. Jag tror inte ens att jag vet sanningen själv. Jag är så jäkla förvirrad. Jag gör saker som jag inte står för, saker som jag själv tycker är fel. Saker som går emot mina egna principer och jag skäms.

Jag skäms över att jag släppte in Björn på julafton. Jag skäms över att jag föll tillbaka för en natt. Jag skäms för att jag sårar honom, för jag vet att jag gör det. Och jag gör det medvetet. Jag skäms över att jag inte har någon jävla aning över mina känslor eller vad jag vill. Jag skäms över att jag träffar för många killar, för att underhålla mig och hålla mina tankar borta från annat. Jag skäms över att leka med andras känslor. Jag skäms över mig själv, som just nu är så jävla svag.

Jag kan ändra min sanning varje dag. Ena dagen står jag för jag gjorde kvällen innan, sen skäms jag. Jag står nu för vad jag har skrivit här och just nu är det min sanning. Men förmodligen kommer jag vakna upp imorgon och känna att det här inte alls stämmer. Att jag gör precis det jag vill göra och att det jag gör är rätt.

Jag är förvirrad. Det är säkert ni också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0