Jag är knäpp
Nu får ni vara beredda på ett mycket underligt och luddigt inlägg, men jag behöver uttrycka mig.
So here we go
Jag tycker att det är jättesvårt att uttrycka mina känslor i ord, det kommer oftast bara ut massa osammanhängande meningar vilket ofta resluterar i ett stort blurr. Detta är för motparten en mycket enkel svaghet att kunna vrida till sin fördel. Man kan lätt vända allt till att det är jag som är the bad guy i sammanhanget eftersom jag inte kan förklara hur jag känner. Så varje gång jag måste berätta något, ett problem som behöver lösas så får jag aldrig fram det, vilket betyder att det blir aldrig bättre.
Jag är också en människa som inte tar skit, jag lever inte i någonting som jag inte jag känner mig tillfredställd i, och jag vägrar att tas för givet. För jag är en sån som lätt kan lämna, och då menar jag alla. Jag kan lämna min familj, Rosalie, Pascal om min relation till någon av dem gör mig olycklig. Trots att jag älskar de utav hela mitt hjärta.
Jag är implusiv, jag låter ofta känslorna ta över och utan att tänka klart kan jag ta stora avgörande beslut på bara en sekund om jag har en stark känsla. Även fast att jag kan ångra det bara minuter efter att orden flygit ur min mun. Jag behöver ibland någon som säger åt mig, hindrar mig, att göra dessa överiilade beslut som de ofta är.
Kärlek är inte alltid tillräckligt. Om det hade varit så, så hade jag alltid varit din. Men man behöver ibland kompromissa, offra för den andra. Det handlar om att ge och ta, i alla relationer i livet.
En äldre man sa till mig en gång "det är alltid en som älskar mer i ett förhållande". Men jag tror inte att det är så alltid, vad man är beredd att offra har egentligen ingenting med mängden kärlek att göra, mognad? personalighet? Bara för att jag kan lämna, så betyder inte det att jag älskar mindre.
Usch, det här är jättesvårt. Jag behöver någon som ger mig en bitchslap. Någon som förklarar för mig vad jag egentligen redan vet, någon som förstår mig och vet hur jag fungerar. Men jag har inte någon sån just nu. GAAAH. Jag blir galen.
JAg behöver bekräftelse, mer än bara ord. Jag är inte uppvuxen i en familj där man säger att man älskar varandra, men vi alla vet att vi gör det. Vi visar sånt. Du kan säga att du älskar mig tusen gånger, men det vägar inte lika tungt som att du visar det en gång. Visa mig att jag betyder något, visa mig att jag är värd mer än allt guld i världen för dig. För visst säger du det, men jag vill känna det. Se det. Begär jag för mycket? Jag vet att jag är svår, att jag är en svår person. Men jag tror verkligen inte att jag har fel nu.
So here we go
Jag tycker att det är jättesvårt att uttrycka mina känslor i ord, det kommer oftast bara ut massa osammanhängande meningar vilket ofta resluterar i ett stort blurr. Detta är för motparten en mycket enkel svaghet att kunna vrida till sin fördel. Man kan lätt vända allt till att det är jag som är the bad guy i sammanhanget eftersom jag inte kan förklara hur jag känner. Så varje gång jag måste berätta något, ett problem som behöver lösas så får jag aldrig fram det, vilket betyder att det blir aldrig bättre.
Jag är också en människa som inte tar skit, jag lever inte i någonting som jag inte jag känner mig tillfredställd i, och jag vägrar att tas för givet. För jag är en sån som lätt kan lämna, och då menar jag alla. Jag kan lämna min familj, Rosalie, Pascal om min relation till någon av dem gör mig olycklig. Trots att jag älskar de utav hela mitt hjärta.
Jag är implusiv, jag låter ofta känslorna ta över och utan att tänka klart kan jag ta stora avgörande beslut på bara en sekund om jag har en stark känsla. Även fast att jag kan ångra det bara minuter efter att orden flygit ur min mun. Jag behöver ibland någon som säger åt mig, hindrar mig, att göra dessa överiilade beslut som de ofta är.
Kärlek är inte alltid tillräckligt. Om det hade varit så, så hade jag alltid varit din. Men man behöver ibland kompromissa, offra för den andra. Det handlar om att ge och ta, i alla relationer i livet.
En äldre man sa till mig en gång "det är alltid en som älskar mer i ett förhållande". Men jag tror inte att det är så alltid, vad man är beredd att offra har egentligen ingenting med mängden kärlek att göra, mognad? personalighet? Bara för att jag kan lämna, så betyder inte det att jag älskar mindre.
Usch, det här är jättesvårt. Jag behöver någon som ger mig en bitchslap. Någon som förklarar för mig vad jag egentligen redan vet, någon som förstår mig och vet hur jag fungerar. Men jag har inte någon sån just nu. GAAAH. Jag blir galen.
JAg behöver bekräftelse, mer än bara ord. Jag är inte uppvuxen i en familj där man säger att man älskar varandra, men vi alla vet att vi gör det. Vi visar sånt. Du kan säga att du älskar mig tusen gånger, men det vägar inte lika tungt som att du visar det en gång. Visa mig att jag betyder något, visa mig att jag är värd mer än allt guld i världen för dig. För visst säger du det, men jag vill känna det. Se det. Begär jag för mycket? Jag vet att jag är svår, att jag är en svår person. Men jag tror verkligen inte att jag har fel nu.
Kommentarer
Trackback
