blackeyedblonde

Usch idag var första gången jag blev osäker över mitt beslut om min resa till usa. Jag satt i soffan och läste, och sen kom min familj hem frå Helsingborg. Jag blev jätte glad och slogs av att jag hade saknat dem när de var borta. Och då var de borta från mig i fyra dagar, hur ska det gå när jag ska vara borta från dem i 400 dagar? Det slog till ganska hårt för jag har aldrig varit den här hemlämngtande typen som saknar mamma när jag är borta. Jag har varit borta ganska mycket från mina föräldrar sen jag var fem år, och jag har aldrig haft någon hemlängtan. Indienresan i våras var en resa som inte liknade någonting som jag någonsin gjort förut och det satte mycket på prov och man började se världen och livet från en helt annan synvinkel. Då var enda gången någonsin om jag saknade min familj, mitt hem och mina närmasta vänner. Men jag har trott att det var just för att det var så påfrestande som det var där. Men nu när jag har spenderat fem veckor här så saknar jag mitt liv i Stockholm, mitt hem och mina nära. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om jag längtar hem såpass mycket att jag ger upp, och åker tillbaka?

Det finns så många positiva aspekter av en sån här resa, livserfarenhet och äventyr att de negativa ses som bagateller. Men jag är ändå bara arton år, då är man inte särskilt livserfaren eller självständig (även fast de flesta artonåringar tycker det). Men tänk själv, hade du klarat att spendera ett år i någon annans hem, en annan kultur, ett annat språk, utan din familj, vänner, trygghet, hem?

Jag tror inte att det är konstigt att jag tvivlar lite nu när det börjar komma så nära, jag känner att jag måste göra mig beredd på att det blir lite jobbigt, att jag säkert kommer gråta en skvätt av hemlängtan. Men det är ju värt det, eller hur? Det är ändå en av alla mina drömmar som slår in, och jag ska verkligen försöka njuta av varje sekund av den. 

Jag hoppas verkligen att jag är redo