blackeyedblonde

Det är ganska komiskt det här.
Vår lilla historia.

Du påbörjat det och jag avslutar det.
Du påbörjat det och jag avslutar det.
Du påbörjat det och jag avslutar det.
Och så fortsätter det.

Men hur länge ska det göra det?
Trachiga killar får trachiga tjejer.
Hur kan du då få mig?
För du är inte en kille som egentligen är på den nivå som jag är.
Vi är helt olika uppbyggda och helt olika uppfostrade.
Du kan inte ge mig det jag vill ha.
Du uppfyller inte mina behov.
Du är helt enkelt för dålig för en tjej som mig.
Därför kommer jag inte låta dig påbörja det igen.
För nu är det nog.
Nu vill jag inte mer.

Om du någonsin blir det jag letar efter, då kanske du har en chans.

Varför är det så egentligen, att det är alltid du som klämmer dig tillbaka i mitt liv. Du börjar höra av dig igen, du dyker upp lite här och var. Och sen gör du något idiotiskt eller jag ångrar att jag släppte in dig innanför dörren och jag säger upp kontakten, igen. Sen tar det en månad och du står återigen utanför dörren, ler och frågar om du får komma in. Svaga jag släpper in dig, blir för en stund helt paralyserad av det du gör med mig. För när du är i min närhet då kan jag inte tänka klart. Men så fort du tar steget utanför dörren, får jag tillbaka tankeförmågan och jag ångrar mig djupt. "Fan vad ont det här kommer göra". Så jag smsar dig, säger åt dig att hålla dig borta. Spär på lite elakheter för att jag vill att du ska hata mig så att du håller dig borta. Men vad jag än säger till dig så verkar ingenting fungera för att hålla dig borta. Jag har sagt de allra elakaste saker, saker som jag skäms över att berätta. Men ändå förlåter du mig utan att jag ens behöver säga förlåt. Jag vet ju att jag betyder för dig, men du ger mig inte det jag behöver. Du duger inte för mig. Men känlsan du ger mig när du ser på mig, den är ovärlderlig.
- Jag hatar dig