BABY BOOU
Hittar så mycket.
Någonting som jag skrev för nästa två och ett halvt år sen fick mig att rysa av starka minnen.
Orden som jag alltid förknippade dig med. Jag älskade dig över allt annat då.
Jag kommer ihåg att jag älskade dig så stakt, det var länge sen.
Vi har gått igenom så jävla mycket tillsammans. 4 år och 9 månader.
Jag känner dig lika bra som jag känner mig själv.
Jag vet vad du tänker innan du säger det. Jag vet när du menar allvar och när du ljuger genom att bara se in i dina ögon.
"Jag har inte tänkt på dig på länge. Jag har varken sett dig eller hört din röst, inte alls varit i din närhet. Jag har inte haft tid, inte orkat, inte velat. Jag har egentligen inte brytt mig så mycket. Du bryr dig inte heller. Jag har nästan glömt din lukt och nästan förträngt känslan som jag fick när jag kände din hud emot min. Men i morse så hörde jag den där låten, den som var din och min. Du tittade alltid på mig när texten kom
"Don't you know .
you're the one who makes me smile.
Don't you know.
Baby look into my eyes.
ooh can't you see what I feel.
you are everything I need.
Belive and stand by me"
Låten spelades kvällen då du sa att du älskade mig för första gången och låten spelades första gången våra kroppar blev till ett. Det här var din och min låt. Och för en sekund saknade jag dig och för en sekund ville jag att du skulle titta på mig. Din blick sa alltid mer än tusen ord. Jag vet att våra hjärtan slår inte längre i samma takt och våra drömmar har inte likadan färger men jag hörde ändå låten i morse, och det fick mig för första gången låta en tår rinna ner för min kind för att du inte stod brevid mig. "
Jag ryser fortfarande när jag hör den låten. Nu inte längre av saknad utan av att jag minns det så väl. Jag minns dig så väl. Jag minns den tiden så väl. Tiden då jag ofrivilligt var utan dig, och även minns jag tiden med dig. Jag, nyss fyllda tretton, tittade upp i dina ögon och tänkte "shit, honom skulle jag aldrig kunna tänka mig att bli tillsammans med, vilken idiot". Två veckor av sms, msn och telefonsamtal och lite ögonblinkningar i skolan fick du mig på fall. Nervös som fasiken var jag första gången du kom hem till mig, jag kommer ihåg att vi kunde ligga nere på mitt rum i flera timmar åt gången och bara prata och hångla. Haha du i dina stora N.Y. bagyjeans och glasögon och jag med mina gröna jeans, pushup BH:n under alla mina svarta linnen tillsammans med mitt mörka hår. Du 1.80 och jag knappa 1.50. Vi utgjorde det mest omaka paret någon någonsin hade skådat. Vem trodde då att vi skulle bli de vi är idag, och att vi skulle gå igenom alla tonårens med och motgångar tillsammans. Så jäkla komiskt faktiskt. Iaf. Det jag vill ha menat med det här är egentligen inget speciellt, det bara kom fram nu för sent på kvällen inför ännu en sömnlös natt. Sitta och skratta lite åt minnet av hur han såg ut då och hur han betede sig då (Största World och Warcaft nörden!).
Jag vet att du kikar in här ibland för att hålla lite koll på läget. Och du vet hur dålig jag är på att säga saker (du är inte bättre själv) till dig. Men du vet att jag alltid kommer spara en liten plats i hjärtat för dig och om du någonsin behöver något så är de bara att ringa. Du är en vän och det hoppas jag att du förblir. För du betyder mycket för mig.
Tihi, massa onödigt drabbel! Men nu ska jag iaf sova.
PUSSOKRAM
