I'm not broke but you can see the cracks
Jag har så mycket i mitt liv just nu. Så mycket lycka, glädje och kärlek. Så många vänner och kära som fyller mina dagar med ljus. Så mycket roliga saker som händer, och nya äventyr. Jag har allt jag någonsin kunnat önska mig. Nästan allt. Jag har allt förutom någon som håller om mig hela natten, jag har allt förutom någon att skämma bort. Men vill jag ha en sån person? Risken att bli lämnad och risken att krossas än en gång är för stor. Just nu är det inte värt det, några nätters värme och sen en natt igen så mycket kallare än tidigare. Jag vill inte lägga all min tillgivenhet i någons händer. Det handlar inte om att jag inte vågar, utan det handlar om att jag äntligen har förnuft nog att förstå att det alltid slutar i tårar. Men varför vaknar jag varje natt i tårar över ensamheten när det är de jag vill ha?
Jag är rädd för dig. Eller nej jag är rädd för mig i närheten av dig. Nej, jag är varken rädd för dig eller mig. Jag är rädd för oss. En ohållbar kompination men även så oslagbar.Ibland, när jag ligger i min säng ensam efter flera timmars sömnlöshet så brukar jag sakna den kombinationen.Men på morgonen efter skäms jag över att jag ens tänkt tanken. Jag måste bara vänja mig av vid dig, än en gång. Det kommer gå bra, jag har lyckats så många gånger förut varför skulle det då vara svårare den här gången?
Det är svårare den här gången. För vi har aldrig gjort slut av den här anledningen förut. Vi har aldrig förut gjort slut för att vi inte gör varandra lyckliga längre. Den här gången så gjorde inte "oss" mig hel, "oss" gjorde att jag kände mig ensamare än vad jag någonsin har känt mig. Kommer det blir vi två igen?
Jag tänker aldrig säga aldrig. Men den här gången känns det annrlunda. Du är annorlunda den här gången. Den bestämda tonen i din röst, dina blickar. Jag tror att vi har förstört det nu. Det är vad jag tror. Att vi har förstört något som hade kunnat bli så fint. Vi kanske hittar tillbaka till varandra igen, efter år ifrån varandra.
Det gör verkligen ont att skriva det här men nu har vi dött.
Jag är rädd för dig. Eller nej jag är rädd för mig i närheten av dig. Nej, jag är varken rädd för dig eller mig. Jag är rädd för oss. En ohållbar kompination men även så oslagbar.Ibland, när jag ligger i min säng ensam efter flera timmars sömnlöshet så brukar jag sakna den kombinationen.Men på morgonen efter skäms jag över att jag ens tänkt tanken. Jag måste bara vänja mig av vid dig, än en gång. Det kommer gå bra, jag har lyckats så många gånger förut varför skulle det då vara svårare den här gången?
Det är svårare den här gången. För vi har aldrig gjort slut av den här anledningen förut. Vi har aldrig förut gjort slut för att vi inte gör varandra lyckliga längre. Den här gången så gjorde inte "oss" mig hel, "oss" gjorde att jag kände mig ensamare än vad jag någonsin har känt mig. Kommer det blir vi två igen?
Jag tänker aldrig säga aldrig. Men den här gången känns det annrlunda. Du är annorlunda den här gången. Den bestämda tonen i din röst, dina blickar. Jag tror att vi har förstört det nu. Det är vad jag tror. Att vi har förstört något som hade kunnat bli så fint. Vi kanske hittar tillbaka till varandra igen, efter år ifrån varandra.
Det gör verkligen ont att skriva det här men nu har vi dött.
Sometimes you can't make it on your own
The best you can do then is to fake it
The best you can do then is to fake it
Kommentarer
Trackback
