blackeyedblonde

Jag går och tänker mycket nuförtiden. Resonerar fram och tillbaka, vad är bäst för mig? Vad vill jag? Men igår klarnade allt upp. Jag visste direkt när jag såg dig hur jag vill ha det. Och det är så skönt, så befirande måste jag säga! Jag vill inte ha dig längre. För första gången på mer än fyra år så pirrade det inte till i magen av att höra din röst, eller att bara titta på dig. Nu, för första gången sen jag var tretton år så är jag fri. På riktigt. De ordet "frihet" är något väldigt skrämande egentligen. Något helt nytt för mig. Så underbart me endå så ensamt. Eller? Ensamt kanske inte är det rätta ordet, för jag är definitivt inte ensam. Med alla vänner och familjen så kan man väl inte vara ensam? Eller är det så att man kan stå mitt i en folkgrupp och ändå vara ensam?

Men en sak vet jag. Och det är att jag kan inte längre säga att jag älskar dig. För jag tror inte att jag gör det längre. Jag älskar inte dig som jag älskar min familj och mina vänner. Det finns för mycket historia och för mycket historier för att jag ska kunna älska dig nu. Just nu så känner jag mig likgiltig mot dig, för två dagar sen kände jag hat och för två månader sen kände jag kärlek. Jag måste säga att likgiltigheten är den bästa känslan jämtemot dig. För det betyder att jag varken bryr mig och att du kan längre inte såra mig. Och det är vad jag kallar lycka!